För sent för fest
När Sex and the City II hade premiär i våras så hade jag och några vänner egentligen planerat att klä upp oss till tänderna och köra vår egen premiärfest. Vi hade tänkte att vi skulle dricka fördrinkar och ha med oss fin-snacks in på bion. Dessutom skulle vi såklart ha löjligt höga klackar och superfina festklänningar. Nu blev det tyvärr inte riktigt så. Om jag inte minns fel så var en utav vännerna sjuk och en annan bortrest, så då skulle vi bara bli två stycken och då känns det nästan lite löjligt att vara så uppklädd. Visst, det är ju fortfarande en bra idé, men det blev i alla fall inte av.
Filmen i sig var faktiskt väldigt bra. Personligen tycker jag att de som sågade den inte har någon som helst insikt i vad det är för film de har fått i uppgift att recensera. Det är ju en modefilm med vackra miljöer, snygga kläder, stilfulla människor och fashionabla vanor. Den är inte menad att förändra världen (ingen film är väl det egentligen) utan just ‘bara’ vara ett långt avsnitt av serien. Känner man inte (med) karaktärerna från serien så är det självklart att man inte har någon relations till filmen heller.
Blir så sjukt arg på gubbstruttar som ska bete sig som förståsigpåare och trots att de snarare är totala motsatsen. De kanske borde se sig om efter nya lediga jobb eftersom de uppenbarligen inte kan hantera de jobben de har idag.
Titanic och andra mer lyckade resor
Titanic är kanske en utav världshistoriens mest misslyckade kryssningar, förutom kanske den med det värdelösa Vasa-skeppet. Trots detta så har historien om Titanic, som vi alla vet, blivit film. Det blev ju som bekant en utav tidernas mest framgångsrika filmer, lite ironiskt sådär.
Jag minns när jag var och såg Titanic på bio. Redan i första scenen Leo DiCaprio var med så började ungefär 15 stycken trettonåriga tjejer på raden bakom mig störtgråta. Sen grät de hysteriskt i stort sett hela filmen igenom. Det var ett något störande element måste jag erkänna. Men filmen var ju helt okej, om än inte riktigt så bra som hyllningskören i media skrek om att den var. Det var snarare en sån film som jag inte nästa dag ens mindes att jag hade sett.
The Cell är något så oväntat som en riktigt bra film där huvudrollen spelas av Jennifer Lopez. Att just hon är med är vanligtvis ingen kvalitetsstämpel, men i den här kriminalhistorien med starka sci-fi-inslag så är hon faktiskt riktigt bra. Kanske är det däremot just det som göra filmen bra, du märker inte så mycket av fröken Lopez. Du är upptagen av de fantastiska miljöerna som respresenterar en seriemördares tankevärld. Grundhistorien är den att en seriemördare han fångat in ännu ett offer men som fortfarande antas vara vid liv. Eftersom mördaren dock har hamnat i koma så måste J.Lo in i dennes tankevärld genom en superspeciell dräkt och utrustning, för att få reda på var den kidnappade kvinnan befinner sig.
Det är en riktigt bra grundhistoria som är snyggt utförd och tänkvärd. Dialogen kan ibland kännas lite klyschigt deckar-aktig, men det är ingenting som stör nämnvärt. Kolla in The Cell är dagens tips!
Running with scissors
Jag såg om en gammal favorit igår, nämligen fantastiska Running With Scissors. Den handlar om Augusten Burroughs uppväxt då han bland annat bland annat blev bort-adopterad till sin mammas psykolog. Mamman spelas av den fantastiska Anette Benning. Hela filmer handlar väl egentligen om ångest och livsval, fast på ett fint och förhållandevis lättsamt sätt. Miljöerna och människorna är så pass galna att det oundvikligen blir rätt skoj. Men de stora tunga frågorna ligger ju ändå till grund för handlingen, så det är tungt ibland.
Om du har sätt Wes Andersons filmer så förstår du nog vad jag menar. Det är tungt och lättsamt på samma gång. Egentligen är det lite förvånande att Wes Anderson inte har gjort den här filmen. Det är en sådan typisk Wes-historia och dessutom väldigt liknande miljöer som du brukar hitta i hans filmer. Oväntat nog har dock Brad Pitt varit med och producerat Running With Scissors.
Filmer rekommenderas i alla fall varmt för en ostressad söndag när livet känns rätt bra.
Första fredagen, första tipset!
Nick and Norah’s Infinite Playlist är en liten pärla. Det är dialogen och ljuset, kärleken och musiken som gör hela filmen. Den blev aldrig någon stor bio eller uthyrningsfilm, men har idel hyllningar och glada tillrop inom den kretsen som lyckats se den.
Michael Cera är som vanligt underbart obekväm och stel. Ful och supersöt, lite som the boy next door, fast inte så blond som sina kvinnliga motsvarigheter.
Kort sagt handlar filmen om Nick och Norah som åker runt i en bil av olika anledningar. De pratar om musik, lyssnar på musik och letar efter musik. Allt detta till ett fantastiskt soundtrack.
Hello Filmsverige!
Nu kör vi!
Här kommer vi i bra-filmer-gänget att skriva om de filmer vi antingen nyligen eller för länge sen, som vi tyckte var riktigt bra. Dessutom kommer vi tipsa om var det går att se film gratis på nätet.
Välkommen!
